Te-twitter

Temätt var jag i senaste inlägget, från december förra året, och bloggtrött också. Min tanke var att helt sluta skriva om te och ägna mig åt själva drickandet, men från och med idag återuppstår Shangri-La i ny skrud.

Jag tror att twitter kan passa den form av vardaglig och flyktig trivia jag från början ville fokusera på här i bloggen.

Finn mig och framtida kvittranden om tedrickandets kuriösa tillvaro här:

http://twitter.com/asketen

Temätt

Jag har lagt mig på soffan, helt komatos efter två trevliga tebryggningar på raken, och hur gärna jag än vill skriva om de senaste dagarnas tedrickande och nya tankar om te så orkar jag helt enkelt inte. Men jag kan säga att det var en något misslyckad Dancong Mi Lan och en mycket lyckad Sheng 2003 som försatte mig i detta tillstånd.

The Tea Hunt Loot

Det sheng puerh jag skriver om nedan fick jag i gåva av Jude, men utöver det hade hon köpt tre teer utifrån min önskelista. Jag hade tänkt posta bilder men så spännande såg de inte ut i sina silvriga påsar från Ying Kee Tea House och nu är de dessutom provade och tömda på burk alla tre så istället skriver jag något om dem.

”Superior Tie Khuan Yin” – en stor besvikelse. Kanske (eller snarare sannolikt) för att jag druckit en sådan fin variant nyligen och har satt en annan standard. Detta smakade som de träiga tråkiga TGY jag fram tills nu stött på och som från och till fått mig att förkasta oolong överlag. Kan bli iste i sommar.

”Super Keen-mun” – gott med en tjock chokladig ton och ett inslag av bränt trä som jag känner igen från det Qi Hong jag brukade köpa från Chaikhana för flera år sedan, och som var det första förnäma te jag blev riktigt knäckt av, så det är inte utan att jag blir lite nostalgisk. Samtidigt så är det egentligen inte i närheten av vare sig minnet jag har av Qi Hong eller den kvardröjande smaken  In the Moood for Teas Tribute Grade lämnat. Men jag fick mycket för pengarna och får klassa det som prisvärt. Kommer att bli ett troget frukostte.

”Great Big Red Robe” – detta Da Hong Pao är den stora skatten och kostade själv mer än de andra två tillsammans, vilket både var väntat och välkommet. Jag betalar självklart mer för kvalitet, och för min del hade detta te kunna räcka, men nu hade jag satt upp fler förslag på listan och vill inte låta otacksam. Jag har inget att jämföra med förutom det andra yancha jag testa, Tie Luohan, och även om jag tycker mer om det så är detta fruktansvärt, fruktansvärt gott. Jag har bara bryggt det en gång ännu och ska dricka det mer innan jag skriver om det separat. Flera personer hade sagt till Jude att detta inte var ett ”äkta” Da Hong Pao men jag kommer att dricka det med välbehag och ska se till att skaffa en annan variant för att testa kopp mot kopp.

Sheng

Jag dricker i skrivande stund ett sheng puehr som jag måste säga något om. Kanske inte just det här, mer sheng i allmänhet som jag har haft lite svårt för när det gäller både smak och doft. Detta, att inte direkt falla för ett te, tycker jag alltid är spännande. Nu är det ofta så med nya tesorter att man kan behöva vänja sig vid dess karaktär, och så har jag säkerligen inte heller druckit några bättre kvaliteter av grönt puehr.

Det sheng jag dricker nu fick jag imorse och det kom från Hong Kong igår. Jude hade varit ute på den tejakt hon erbjöd sig ta sig för nästa gång hon var i Hong Kong. Utöver de teer jag bett henne titta efter och som hon skaffat hade hon även köpt en liten gåva: en burk med grönt te som hon köpt från en kvinna på gatan. Jude sade att kvinnan sagt att det var från 2003 och bättre än det hon hade från 2005. Kanske inte så färskt däremot tänkte jag, men kunde ju inte muttra över en så trevlig present. När jag öppnat burken och vecklat ut påsen däri förstod jag dock att det var ett grönt puehr det rörde sig om. Kraftiga blad varav flera sammanpressade bitar bland de lösa.

Jag har bryggt det med insatsfilter i glas. Nittiofem-gradigt vatten. Första koppen påminde mig mest om att jag inte är särskilt förtjust i sheng puehr. Grejen är att det börjar växa. Den här tredje bryggningen har en gäckande smak som kittlar både fantasi och tunga. Jag måste prova att brygga det hemma med större noggrannhet och se vad som händer.

Mer om bytet från te-jakten senare, och säkerligen mer om sheng också.

Teprovning på jobbet, för femtiofem personer

Förra veckan höll jag i en teprovning på jobbet. Jag hade blivit tillfrågad av de ansvariga för årets julfest, som hade kinatema, och tackat ja till att prata om och förevisa kinesiskt te och tekultur.

Jag tyckte det var lyckat och har fått flera positiva kommentarer efteråt.

För ändamålet hade jag köpt in tre teer från In the Mood for Tea; ett grönt, ett svart och ett oolong. Jag hade en budget på 200 kronor och fick hjälp på ITMFT att anpassa mängd och sort utifrån det. Det blev Maojian och Yunnan Gold vilket var vad jag inledningsvis haft i åtanke. Det oolong de föreslog, Fenhuang Dancong Mi Lan, hade jag inte provat men bestämde mig efter ett smakprov för att det skulle passa. Jag är inte särskilt förtjust själv men det visade sig vara den stora favoriten på teprovningen. De flesta provade åtminstone ett par av teerna och hoppade främst över det svarta.

Jag hade med mina egna teredskap och bryggde Yunnan Gold i kanna och de andra i gaiwan. Det bjöds således på flera infusioner. De som provade att jämföra häpnade över smakutvecklingen mellan olika bryggningar. Själva tillvägagångssättet väckte lika stor uppmärksamhet som teerna, minst. En kul sak var att det visade sig finnas teintresse hos flera personer jag inte väntat mig. Bosse berättade om det gröna te han köpt direkt på en plantage i Kina och lovade ta med sig till mig. Lasse var en entusiastisk Keemun-drickare och var nyfiken på att prova att brygga det gong fu-style. Sedan blev det vinmingel och jag stod själv kvar och bryggde te och folk kom fram och samtalade tills det att det blev dags att bryta för middagen.

En trevlig kväll.

Kopp mot kopp

Tog med ett prov av mitt numer kända okända oolong till In the Mood for Tea och körde ett kopp-mot-kopp-test mot deras Tie Guan Yin (jag gissar att det är det de kallar Tribute Grade). Det fanns bara bottenskrap kvar av deras men vi kunde ändå konstatera att det var mer majestätiskt och helt enkelt bättre. Väldigt häftigt med en så direkt jämförelse. 

Jag hade ju redan dånat över mitt fynd och hur det inte slakade eller tappade smaken, och det är onekligen gott, men mätt mot ITMFT-varianten blev det tydligt hur det började bli svagare vid tredje-fjärde bryggningen redan.

Vilket ju inte är ett direkt deprimerande besked. Nu vet jag var jag kan få tag på mer av ett te jag föll hårt för, och dessutom av bättre kvalitet.

Kopp mot kopp är för övrigt något jag måste prova på fler gånger.

Två darjeeling

De senaste tillskotten i mitt teutbud är två darjeeling. Tukwar inköpt på Birger Jarl Te och Kaffe-tradition och avsevärt mycket bättre än det Badamtam jag köpte på samma ställe. Ett bra brukste som dock saknar smakbotten och egen karaktär. Bladen är mörka med en del knoppar och jag gissar på tidigast second flush. När jag lyckats brygga det som bäst har det en samtidigt söt och syrlig fruktighet men stannar inte kvar särskilt länge.

Jungpana 2nd flush 2008 från Chaikhana är en helt annan sak. First flushen från i år var min absoluta favorit och jag tror jag nöjer mig med att säga att jag skaffat den här och skriver mer om den senare.

Mysteriet är löst

Efter att ha provat ett enastående Tie Guan Yin på In the Mood for Tea kan jag nästan med säkerhet säga att mitt mystiska oolong är av samma sort.

Goda nyheter då jag inte vågat hoppas på att hitta samma kvalitet så snart. Värre då det kostade över 300 kr hektot och nästan var slut. Jag får hoppas att de snart får in en ny sändning när det inte är lika skralt i kassan.

Men satan så gott det var …

Och extra kul då jag bara druckit lägre gradens TGY och aldrig hade gissat att mitt gäckande smakprov var det.

Okänt oolong

Jag har fått fler gåvor från fjärde våningen. Förra veckan slängde Margareta åt mig en liten brandgul vakuumtillsluten tepåse och sade att hon skulle förklara mer senare. Det visade sig att en man som jobbar där en gång i veckan är gift med en kvinna från Shanghai, och när han hört att det fanns ett teintresse hade han tagit med sig en ask med just dessa påsar. Vid det laget hade jag redan bryggt innehållet och konstaterat att det var ett oolong. Färskt, ljust och mycket, mycket gott. Jag fick ett par påsar till och har bryggt det vid två andra tillfällen, men vet inte mer än så. Ikväll brygger jag det för första gången hemma och tänkte ta en liten närmare titt på detta mystiska oolong.

När man öppnar påsen förnimmer man genast en stark, fräsch doft. Jag tänker på luft tjock av syrén och även ägg av någon anledning. Det luktar som vissa väldigt färska gröna teer jag provat. Själva bladen är rullade, inte särskilt hårt, och friskt gröna.

Jag brygger det med vatten svalnat till strax under kokpunkten i en liten gaiwan med tunna väggar. 10-15 sekunders dragningar. Färgen är blekaktigt gulgrön. Jag skulle säga som gatlyktor längs en motorväg sent i november om det inte vore för att jag tänker mer på sommar.

En intressant iakttagelse är att jag inte alls behöver ändra bryggparametrar vid senare infusioner. Vid fjärde, femte, sjätte dragningen har det kvar sin stil och sinnliga smak och har egentligen inte förändrat sig från första infusionen. 

Jag är inte särskilt bevandrad i oolong-traditionen, men detta är ett av de bästa jag provat.

Jag vill ha mer, och jag vill veta vad det är!

Ödets ironi

Idag bad jag en arbetskamrat hålla upp dörren åt mig eftersom jag hade min gaiwan i ena handen och en kopp i den andra. Så råkade han stöta till mig och bryggkoppen och locket föll av sitt fat, sprack, och spred vackra yancha-blad över golvet. Det är mycket möjligt att om jag hade försökt öppna dörren själv hade det aldrig hänt.

Nu är det ju en värdslig sak, och just denna gaiwan hade jag köpt i somras för halva priset, så även om jag börjat fästa mig vid den saknade den monetärt såväl som sentimentalt värde.

Det lustiga är att jag minuterna innan dels läst en tråd på teachat om att man egentligen inte behöver mer än en eller två gaiwan dels suktat efter nya gaiwan på Imperial Tea Court.

Ska jag se det som ett tecken?